En fröken som inte vill bli störd. Nästa tavla är inte påbörjad. Jag kom aldrig iväg till konstbutiken och jag vill inte börja jobba på en ny tavla när jag knappt har någon vit färg kvar. Jag fyllde i en order på nätet men ångrade mig. Jag blev sugen på att köpa så många färger och när jag såg vad allt skulle kosta kände jag mig snål och obeslutsam. Vilka färger skulle jag välja bort från ordern? Inte den vita färgen förstås men jag kunde inte bestämma mig angående de andra färgerna så jag struntade i det helt istället. Jag går till butiken nu i veckan istället. 

Det är första dagen i år som jag går med bara ben och kort kjol. Det är ovant och helst vill jag gömma de bleka klumparna. Men jag vet att jag brukar vänja mig och när benen väl fått lite solbränna så känns det mycket bättre. Jag fick blåsor på tårna efter att jag promenerat i tre timmar på stigar och cykelbanor men jag tycker att jag lyckades ta några fina bilder med mobilen. Tja, inte på benen då.

Väl hemma igen kluddar jag lite på mig själv i datorn i brist på tavlor att måla. Jag har varit till konstnärsbutiken och såklart var det semesterstängt. Jag är tvungen att beställa färg på nätet och vänta. 

Färgerna jag beställde från Artistica har kommit. Jag valde att köpa en bred pensel, en målarkniv och 3 stora linnedukar också. De är 92 x 73 cm stora. Jag har aldrig målat på så stora dukar förr så det ska bli intessant att se om jag klarar av det. På bilden är det en liten duk som jag kladdat på. Jag testar att måla på sätt jag inte är van vid. Tjocka blöta färglager. Vått i vått. Inget småpill. Den här var första lagret jag gjorde. Nu har jag målat flera lager sedan dess. Jag vill hitta bra sätt att få fram olika effekter. Jag tycker att det är svårt. Jag har aldrig gått i konstskola och aldrig lärt mig saker som antagligen är självklarheter för konstnärer. 

Jag har en gymnasielärarexamen i ämnena religion, historia och svenska. Jag har läst ett antal kurser varav endast en kurs handlade om konst. Konstnärlig utveckling hette den. För sent insåg jag att läraryrket inte passade mig och det är synd att jag inte valde att plugga konst istället.  Min arbetarklasshjärna kunde inte visualisera hur jag någonsin skulle kunna hålla på med skapande. Och det blev många år utan att jag ägnade mig åt något måleri. Men det är ju så roligt. Jag är glad att jag hittat penslarna igen. 

Mad Max, Fury Road, är en galet snygg film. Jag trodde inte att jag skulle gilla den nya Mad Max-filmen eftersom biljakt och explosioner inte nödvändigtvis förgyller min filmupplevelse. Det postapokalytiskta temat brukar dock alltid fängsla mig och därför gav jag filmen en chans. Jag tyckte om den. 

Jag kan tröttna när det blir för mycket kraschpang. Istället för spänning kan action få mig att känna uppgivenhet och irritation. Den här gången tyckte jag att det var kul. Hela filmen är som en smällkaramell av färger och jag blir inte besviken på de absurda människorna och världens grymma osannolikheter. Mad  Max, Fury Road, är fånig men underhållande.

Från filmvärldens action till verklighetens stillsamma mysexperter. Det var länge sedan jag bjöd på lite katt här i bloggen. Det här är Zingo. Han och hans brorsa Neo brukar bo hos min mamma ganska ofta när grannen behöver kattvakt.

Det här är Vicky. ( Hon är väldigt lik vår Olivia.) Hon har två bröder, katterna Harley och Helmer. De bor i Hedemora hos Johnnys mamma. 

En bild på Olivia i repris. Hon är så söt att till och med såret på nosen är hjärtformat.

Den lilla duken har fått sitt sista lager färg. Jag hade ingen aning vad, eller ens om det skulle bli någon tavla av duken. Först öste jag på med färg och lekte med abstrakta vått i vått former, provade att lägga plastfolie över den våta färgen, sedan nya lager färg och lek med diverse saker ur besticklådan och lite stänk. Till slut tröttnade jag på det och tog fram en burk målarpasta som jag ännu inte provat och lade på  den med målarkniv och rispade ytan med disksvamp. Nu visste bara att det skulle föreställa en sliten vägg.  Det blå lagret under sparade jag delvis och det blev en avloppsbrunn från att ha varit en damm.   Jag hade nog aldrig gissat att jag skulle måla något som ser ut som en del av världskartan i en söndrig putsvägg och en gallerförsedd avloppsbrunn när jag började.

Jag ville bara att göra vad som helst på duken och kanske lära mig något. Jag har insett att jag tycker om att ta fram de mindre penslarna och måla pilligt. Det mer expressiva målarsättet passar mig inte riktigt. Inte än. Kanske om jag hade mer kladdutrymme och om jag var målartekniskt bättre än vad jag är nu. 

Jag vill ta på, äta, lukta, krama och vara i de här bilderna. Jag vill dricka ur kopparna och bläddra i de gamla böckerna.

Jag gillar rostiga, trasiga, nötta och slitna saker. Jag gillar gamla engelska bibliotek och doften av cigarrer. Jag älskar djur.

Jag samlar på stenar. Jag tycker om Art Deco och jag vill äta kladdig chokladkaka.

Det är mitt i sommaren så egentligen borde jag hellre göra ett blågrönt somrigt kollage men jag fastnade vid de mustiga bruna färgerna.Jag börjar att inse att jag skulle vilja måla lite med jordnära bruna färgtoner. Eller kan det vara så att penseln som är van med färgstarka nyanser tar över?  Det är svårt att bryta sina vanor.

Bildkällor på Pinterest.

Den här månaden bestämde jag mig för att vara med i monthly makers. Värdarna för monthly makers är 12 kreativa bloggare som turas om att presentera månadens tema för alla som kan och vill vara med att skapa utifrån det givna temat som presenteras den 10'e varje månad. Den 25'e i månaden kan man delge sitt bidrag till månadens värd som just den här månaden är Jess.

Jag har följt monthly makers i några månader och tycker om att se alla fina bidrag och häpna över alla påhittiga idéer. Jag har inte varit med förrän nu. Den här månaden är det rymden som är temat att utgå ifrån.

Jag valde att plocka fram oljepastellkritorna. Jag älskar de här kritorna. Färgerna är starka och det går att kleta sig fram till det resultat man vill ha. Nackdelen är att detaljer är svåra att få till med de ganska klumpiga kritorna. Jag tog fram tuchpennan för att rita det lilla ögat, annars är det det bara oljepastell som jag har använt.

Galaxteckningen sitter redan inramad på väggen. Den fick ersätta teckningen som föreställer Konstgrepps-Karin som jag ritade med vaxpastellkritor.  (Hårdare kritor än oljepastell) Karin får ligga i byrålådan för stunden. Hon kommer säkert att hamna på väggen igen.  Jag brukar byta ut teckningarna i ramarna då och då.  Just nu känns det bra att ha en hel galax mellan fågelholken och guldstjärnan.

Vi gjorde en tur till Stockholm och ett besök till Gröna Lund i helgen. Den här stygga skapelsen är världens högsta starflyer och där uppe snurrar man runt i 70 kilometer i timmen. Jag tyckte att åkturen var riktigt obehaglig trots att jag inte är höjdrädd. Stolen man satt i vred sig i den starka vinden och jag tyckte att vad som hade kunnat vara en härlig sightseeing över Djurgården var ett ruskigt snurrade i stormvindar. Johnny förväntade sig ännu högre hastigheter och tyckte att attraktionen var för mesig i hans smak. 

Efter att ha åkt Insane, (en helt galen "Varning för Whiplash"berg och dalbana) och skrattskrikit hysteriskt och sedan eclipse, den obehagliga starflyern, passade jag på att ta några bilder på mina modiga systrar som skulle åka Fritt Fall ... Tiltversionen. Tja, kanske var jag feg eller kanske ville jag göra mamma sällskap på backen ett tag.

Det började regna. Men värst var att det var extremt långa köer till alla attraktioner, matställen och toaletter. Vi köade en hel timme för att komma in på House of nightmares som är Grönans nya spökhus. Utanför spökhuset satt den här lilla uttråkade filuren och huttrade som för att varna oss att det inte var värt att vänta för att gå in. Och det var verkligen inte värt vare sig slantar eller väntan. Kanske små barn kan tycka att det är kul, men jag tvivlar. Bästa attraktionen som fick det att suga i magen var Twister, en skön berg och dalbana. Jag gillade Kvasten också, en berg och dalbana där man hänger under rälsen.  Allt vi åkte kändes livsfarligt och det mesta var dödskul. Observera att Spökhuset varken var skrämmande eller kul. Så om ni ska till Grönan, slösa inte bort tiden på att köa till House of nightmares.

I måndags fyllde jag år. Jag var faktiskt tvungen att räkna åren eftersom jag var osäker på hur gammal jag är. Det är ett tydligt tecken på att man inte är ung längre. Jag blev faktiskt glad ändå. Jag trodde jag skulle fylla 47 men med lite fingerräkning kom jag fram till att det "bara" var 46. Huu, det är en makalöst hög siffra när man känner sig omkring trettish. 

Jag befinner mig i livets mitt om jag får leva tills jag blir knarrigt gammal. Jag är ganska nöjd med somligt och riktigt missnöjd med annat. Mina val har inte varit de bästa. Jag har inte gjort den där karriären som var viktig för mig. Jag har studerat fel utbildningar. Jag vill inte alls vara lärare. Jag har inte förstått mig själv och inte förstått vad jag vill göra. Och tiden har runnit iväg. 

Jag har aldrig haft någon längtan efter barn och valt att inte bli mamma. Det här valet var dock helt rätt för mig. Jag skulle inte vilja leva familjeliv. Jag älskar djur och på så sätt får jag vara moderlig. Jag äter inte kött och det känns bra i själen. Om vi nu har någon själ ... för jag är inte det minsta religiös. Åren på Uppsala Universitet och studierna i religonsvetenskap fick mitt agnostiska sinne att börja analysera. Starka övertygelser och en djup rotad känsla av sammanhang verkar helande hos individer och ger mening i livet men kan också söndra och förgöra hela folk.  Det jag känner är att ingenting  är som man tror. Det finns inga absoluta sanningar. Det är säkert därför jag inte tycker om trossatser och ratar inbitna traditioner.

Något som jag verkligen uppskattar är godsaker. Tyvärr är jag ganska usel på både mat och bak men Johnny ryckte in och gjorde en jordgubbstårta och syster V fixade en god vegansk chokladkaka. Min skapelse är den veganska cheeskakan. Mixern gick sönder och började ryka plastångor så istället för en slät kräm blev det en bitigare massa då jag blev tvungen att hacka nötmassan med kniv. Receptet till en betydligt tjusigare rå blåbärscheescake finns på Vegoteket.
 

Alldeles nyss var den här sötnosen här och hälsade på. Jag fick bara en suddig bild på Kalle. Tyvärr blev Olivia livrädd och gömde sig under sängen. Kalle var snäll så det var inte hans fel att Olivia blev rädd. Nu när Kalle har gått iväg på långpromenad tycker inte Olivia att det är tillräckligt tryggt att vara inne så hon ligger på vakt i sitt lilla katthus utanför. 

Fröken med toppigt hår sitter och grubblar i egna tankar. Jag tycker hon ser fin ut i det svaga ljuset som letar sig in genom fönstren.  Du kan få en klarare bild av henne om du vill. 

Man har inte blivit bortskämd med kvällssol den här sommaren som varit kallare och mörkare än vanligt. Det verkar som att hösten redan knackar på och jag känner att jag borde ta mig i kragen, hitta ett jobb eller börja om, studera på nytt. Så, jag sitter också och grubblar. Kanske är jag bara en drömmare, för det vore en dröm att arbeta som konstnär.  Kan det bli verklighet?  Plugga på konstskola i min ålder? Har jag drivet och förmågan? Uähhhh ... jag vet inte.

Så här kan det se ut i köket när jag målar.  Inte alls idealiskt eftersom jag behöver gott om plats. Dessutom jobbar jag bäst när det är ordning och reda. Det blir i alla fall ingen matlagning idag så därför funkar det att ha köksmåleri. 

Jag har börjat måla på en av de stora dukarna jag köpte. Konstigt nog känns duken inte alls särskilt stor nu. Nästa gång jag shoppar dukar ska jag kanske gå upp någon storlek till. Det känns faktiskt bra att svepa på färg i större drag trots att jag gillar att måla pilligt och smått. 

Alla bilder är hämtade ur dokumentären The True Cost. Modeindustrin är näst efter oljeindustrin den mest miljöförorenande branschen i världen. Det hade jag ingen aning om. Jag visste att fattiga människor i fattiga delar av världen syr våra kläder för usla löner och att våra kläder ibland innehåller giftiga kemikalier. Jag insåg inte hur ruttet systemet är, inte heller insåg jag hur farliga gifterna är eller hur illa människorna behandlas, förrän jag såg The True Cost. Se den du med. För min del kommer det att bli mycket mer second hand, ekologisk bomull och fair trade nu.

Anna, som har bloggen schysst va?, har ett bra inlägg där hon diskuterar dokumentären och hon ställer samma fråga. Har vi råd att leva billigt?

För en tid sedan skrev jag att jag såg fram emot att se den här filmen, Woman in gold. Filmen bygger på en sann historia om hur en kvinna vid namn Maria Altmann (spelad av Helen Mirren) stämmer Österrikes regering i kampen för att få tillbaka ett konstverk som en gång ägdes av hennes familj. Konstverket, Kvinnan i guld, som målades av Gustav Klimt, är ett porträtt av Adele, en nära släkting till Maria Altmann. Konstverket stals av nazisterna under andra världskriget vid judeförföljerserna.

Jag hade höga förväntningar av filmen. Den var sevärd men jag tycker inte att filmmakarna lyckades med dramatiseringen. Trots en gripande berättelse förefaller filmen lite platt. Nazismens vidrighet  fladdrar ibland bort i alltför sentimentala tillbakablickar och jag tycker inte att jag får känna karaktärerna på djupet. Av mig får den tre tummar av fem möjliga. Det är en intressant berättelse,  bitvis vackert filmad. Okej, jag erkänner att några tårar trillade fram ur ögonvrån.

Jag såg alldeles nyss den intressanta dokumentären Jakten på Banksy i New York och kände genast att jag vill berätta att den finns att se på SVT-Play för alla som ännu inte sett den. Den anonyme Banksys konstgrepp är storartade. Jag gillar hans sätt att provocera och engagera  människor och allra mest tycker jag om att han lyckas belysa samhällets avigsidor. Jag tänker inte berätta något om dokumentären utan jag tycker att ni ska se den. 

Månadens tema i monthly makers är textil. Först tvekade jag och tänkte att jag inte skulle delta denna gång. Det har blivit många gardinlängder och kuddfodral vid symaskinen men jag brukar inte känna skaparglädje utan jag brukar oftast vara lättad och glad först när allt är sytt och klart.

Jag ändrade mig då jag kom på att jag kunde göra en enkel mobil som inte krävde så mycket mer än att böja till ståltråd och sy lite stygn. Jag hade allt hemma redan. Den galvaniserade ståltråden köptes på Biltema för några år sedan och tyget är sparade spillbitar. Det här tyget fransar inte upp sig när man klipper i det och därför valde jag hellre det än ett annat tyg som jag egentligen tänkt använda.

Jag böjde till droppformer och sydde fast något större tygbitar med enkla stygn i ståltråden. Jag formklippte tyget till att passa droppen efter att jag sytt fast det.

Jag gjorde en liten krumelurig upphängning så att dropparna skulle hänga lite mer särade ifrån varandra.

Jag brydde mig inte så mycket om att få en perfekt form.  Men jag ångrar att jag inte gjorde ett litet moln också. Och mindre storlek på dropparna hade nog varit bra ...  Äsch, det blev lite gulligt trots allt och just nu hänger mobilen i sovrumsfönstret.

Månadens värdinna för Monthly Makers är Beatrice och senare kommer hon göra en sammanställning av alla bidrag på textiltemat. Det blir spännande att se vad alla har skapat. Titta in hos henne du med.

Jag tycker om dåligt väder eftersom pressen att man ska ut och  göra en massa roliga saker minskar. Innelivet passar mig bättre eftersom det är inne som jag gör allt jag gillar bäst. (Dock medger jag att en promenad i naturen är en härlig utegrej.)  Men nu har det varit några veckor med fint väder och då har jag följt med på lite utesaker. Vi bilade till Örebro och såg på flyguppvisning förra helgen. Underbar dimmig morgon. Älskar dimma.

Roligast var det att se jetplanen, Tunnan, Draken, Viggen och Gripen i luften. Det är ingen idé att visa bilder på deras konster i luften. Min kamera hade ingen chans att fånga dessa fartvidunders gracila manövrar. 

Förutom jag och Johnny var det 4000 personer till som tyckte det var roligt med solsting, nackspärr och tinnitus.

Det går ju förstås att njuta av det soliga vädret fast man är hemma också.  Vi har en stor balkong och eftersom Johnny tycker att odling är kul har vi en särdeles grönskade balkong.

Vi har ätit grillade halloumiburgare på balkongen flera gånger de senaste veckorna. Här hittar du fler bilder på vår balkong.

För några dagar sedan insisterade Johnny på att göra en liten grön hörna i badrummet också. Tja, det blev inte så tokigt. Han köpte starka lampor på Biltema och tre sopkorgar på Ikea. Sopkorgarna klädde han med aluminiumfolie på insidan. De blev lampskärmar. Grönsaker i badrummet är konstigt. Konstigt bra. Nu kan Johnny fortsätta odla inne hela vintern. Bara i miniformat förstås men för en utemänniska som Johnny är det bättre än inget alls.

Jag vet inte om min senaste målning är bra eller misslyckad.  Det har inte någon större betydelse.

Dörrarna är låsta och husen är tomma. Sommarkatterna vandrar hungriga. Var tog goa rara mänskan vägen?

Barnen dör. De flyter i vattnet. De andra som lever vandrar hungriga. Politikerna beräknar kostnader och kvoterar medan smugglarna gnuggar sedlar. Var tog goa rara mänskan vägen?

"Vänner och vänners vänner" värnar om familj och fosterland. De delar frikostigt med sig av dräpande slagord. Sverige är svenska folkets hemland och inte hela världens socialtjänst. Så fyndigt. Var tog goa rara mänskan vägen?

Förakt och skam är vad jag känner. För var i helvete tog den goa rara mänskan vägen?
 

När jag skrev det tidigare inlägget var jag arg och ledsen. Social media och nyhetsrapportering knäckte mig. Det är inte roligt att följa vad som sker i världen eller ens ana vad som kanske pågår i kvarteret där vi bor. Vilka värderingar puttrar och pyr bakom fasaden i grannens hus?

Jag läser om en katt som blir sparkad till döds och sedan är det en hund som får ryggen knäckt av ett basebollträ. En familj hittar en sopsäck med kattungar i deras avfall och en djurättsorganisation rapporterar om rekordmånga sommarkatter. Jag kokar av avsky. Hjärtat krymper till en svart liten sten av hatångorna. 

Sedan läser jag nyheter om flyktingkrisen. Människor flyr för att överleva. Bilderna av barnen skär värst i sinnet. Bilderna förmedlar en verklighet som ord inte förmår. I kommentarerna står fruktansvärda saker. "Pappa Kurdi borde ha stannat i Turkiet för då skulle hans barn fortfarande ha varit i livet" skriver en person. En annan menar att gratis tandvård i Sverige skulle ha lockat familjen att komma hit. Nu känner jag hur det ryker giftgas ur mitt huvud. Vanligt förnuft och emotionell intelligens saknas helt i vissa aggressiva manskulturer och främlingsfientliga kretsar.  Deras dumheter applåderas av andra dumskallar. Deras kommentarer gillas och sprids lika snabbt som pest och kolera.

Jag scrollar genom flödet på facebook. Jag scrollar ganska snabbt eftersom jag vet att jag är ute på osäkert territorium. Jag känner att jag inte orkar med att se bilder på plågade djur.  Bilderna finns där eftersom jag stöder flera djurrättsorganisationer. Jag mår uselt när jag läser om lidandet djur utsätts för. Jag vet inte hur många gånger har jag delat namninsamlingar för stöd mot djurplågeri av skilda slag som ingen av mina facebookvänner skrivit under. Förmodligen tycker de precis som jag gör, att det är extremt jobbigt att se djur lida. Därför väljer de att inte se. På samma sätt väljer folk att ignorera att köttet de äter morgon, middag  och kväll, sju dagar i veckan, är ett djur som avlats, blivit gödd och dödats inom den grymma köttindustrin. Jag vet att folk väljer att blunda eftersom jag också blundade i många år.

Det osäkra territoriet börjar skaka men inte för att jag läser om fruktansvärda djurtransporter eller djurs hopplösa tillvaro på zoo. Det börjar krypa i skinnet när jag ser att en "vän" sprider rasistisk dynga. Jag följer trådarna och hamnar på facebooksidor hos personer som var mina kompisar i tonåren. Personer jag tappat kontakten med. Jag inser att det är personer som jag aldrig någonsin skulle vilja ha kontakt med igen. Därför sitter jag framför datorn i sorg och raseri och undrar var den goa rara människan tog vägen?
 

Det här är de bästa hår och kroppsvårdskrämerna för mig. Jag är lite tveksam till deon. Märket har jag provat förr men inte just den här doften. Jag har tipsat om Desert Essence tidigare och när jag kollar upp datumet, häpnar jag. Den 25 mars 2014 köpte jag bland annat Desert Essence's shampo, balsam och hårkräm och det är så drygt att jag inte behövt köpa nytt förrän nu!

Jösses, tänker ni. Hon duschar nog inte särskilt ofta, är förmodligen er första tanke. Och ni har rätt. Om jag inte gör något svettigt som kräver att jag duschar ofta så tvingar jag mig att duscha ungefär var tredje dag. Hudkrämen är inte lika dryg och räcker inte alls lika länge för jag har nog köpt ganska många krämer sedan dess.

Jag köpte grejerna från Kissed by ECO som verkar vara en bra internetshop. Miljövänligt, giftfritt och djurvänligt. Dessutom donerar de 10 kronor per order till WAP, World Animal Protection och om du är medlem i Djurens rätt får du 10% medlemsrabatt.